Juli 2010

                                                                                       Kurt och Kärleken

    Mitt pekfinger glider långsamt ner. Långsamt drar den med sig fukten från utsidan av glaset. Där inne ser en del ögon panikslagna ut. Som om sista stunden är kommen. De små liven rusar hit och dit, ständigt försenade, hungriga eller bara helt uttråkade. En del familjer släpper varandra aldrig. Om natten kan man se dem i mörkret tätt tillsammans, trofasta. Konstigt nog så känns det bara rofyllt att se dem irra runt. Rofyllt, fast man inte har en aning om hur de mår. De kanske skriker på hjälp där på andra sidan glaset och jag som bara sitter heldöv, som en fluktare, bara njuter. De reser från ena sidan av världen, för att sedan några sekunder senare, vara på den andra sidan och upptäcka den om och om igen. Lika nyfiket, glatt eller panikslaget. Det är fascinerande.
  

   Nu sitter jag här med mitt andra glas. Det är tisdag, min andra arbetslösa månad. Utanför mitt fönster släpar någon sina fötter i gruset, eller är det jag som skulle vara på väg till förmedlingen. Mitt andra månadsmöte. Ljudet gör mig stressad. Jag vänder blicken ner i ölglaset. Undrar om de skulle känna sig gladare om de fick lite av min öl, där på andra sidan glaset. Nej jag måste tänka på temperaturen. Det kan bli en chock för dem. Min älg är blå, då blir det för kallt.
   Jag tror Kurt mår bra. Nästan hela dagarna tillbringar han hos sin favoritsnäcka. Bara någon gång ibland glider han ut och formligen suger sig fast på insidan av glaset och slickar det rent. Han hittar de saker som ingen annan tycks göra och seglar sen hem stolt och somnar med öppna ögon, för jag tror han sover. Ingen kan ligga så stilla som han.
  

   En gång satt jag och stirrade honom i ögonen, försökte psyka honom rejält i tio minuter. Funkade dåligt. Han förstod inte ”arga leken”, utan såg mest ut att skrika åt mig. Hans mun gick i ett, fast jag tror han gillar mig.
Så har vi Serena. Alltid i prydlig dräkt. Vet om att hon är snygg och utnyttjar sin prakt genom att skrämma alla andra i sin omgivning. Min teori är att hon har lite ADHD eller nån kombination, som gör att hennes humör skiftar ständigt. Rätt retlig är hon också. Ganska kul att ta fram spegeln faktiskt. Då blir hon som de flesta kvinnor. Frustrerat hugger hon mot spegeln, likt en huggorm och drar ut hela sin skinande röd-blå balklänning till försvar. Ber mig ta bort den, för hon kommer inte sluta förrän jag gjort det. Det värsta hon vet är att ha en rival och den rivalen är hennes egen spegelbild.
  

De har blivit nästan tjugofem stycken inneboende nu. Jag antar att Rune tycker det börjar bli trångbott. Dessutom är han inte särskilt förtjust i Serena. De gånger han försöker pokulera med sin fru Rita, så är antingen Serena i närheten eller också jag, som kommer för nära.
   Jag måste kolla om de inte vill längre. Lämna allt, som jag vill göra. Jag ska ge dem chansen att slippa mig. Jag kanske anses som en diktator i deras ögon. Det måste ju finnas någon där på andra sidan glaset, som undrar hur jag har det på den här sidan. Fast, jag kan säga er mina våtdräkta vänner, gräset är inte grönare här. Men ok. Jag lyfter lysröret och tar bort de två toppglasen, sätter mig och väntar.
Några tror att det vankas käk. Fy fan vad dumma de är. Fattar de inte bättre. De förtjänar inte sin frihet, för de förstår den inte.
   Jag drar mitt pekfinger långsamt ner, Kurt hinner ifatt mitt finger och stannar. Han suger. Han kysser mitt finger. Gud vad jag älskar min vän Kurt.
Tänk om dörren plötsligt kunde öppnas och in i mitt liv, en mänsklig kärlek.
”Men, vad glad jag blir. Titta vad fint akvariet blev." Hon skulle bli så nöjd.
"Tack älskling.”
Jag har ett glas öl i ena handen, Kurt kysser mitt ena finger, min låtsaskärlek min mun och jag känner mig inte längre stressad, av min verkliga arbetslöshet.
Bara jag hade råd att köpa mig ett verkligt akvarium!