Inledning

​

Är det min tur nu?

​

Det är ilskan som ibland pressar ner bilens gaspedal i botten på raksträckorna. Vad inbillade han sig själv? Hur skulle han kunna hålla skenet uppe. Orka vara den man som Lisa och ett barn som Julia behöver. Vem står ut med den personligheten han har, i längden? När alla skal fallit av, kommer han bli tvungen att försvinna igen, in i något som han just nu inte kan överblicka. Det är pinsamt och stjärnklart tydligt för honom varför han varit singel så länge.
   Blicken stirrar envist framåt. Frusen på en punkt några hundra meter bort, upp mot toppen av silosen. Han har parkerat cirka en och en halv mil hemifrån, utan att de hemma vet något, fast besluten att testa sig själv.
   Klockan har passerat midnatt.
   Alf hoppar ur bilen. Joggar från Centralskolans bilparkering, över en fotbollsplan, sedan en smal cykelväg. Greppar det tre meter höga stängslet och är över det på mindre än fem sekunder. Adrenalinet fortsätter pumpa, cirka
trettio meter in på det inhägnade silosområdet, när han svingar sig upp på första brandsteget, uppför silons
betongvägg. Där, alldeles vid de stora, gröna plåtportarna, hade han legat nerslagen bara för någon dag sedan.
   Just nu vet han inte varför, tänker inte, bara att han måste göra det. Brandstegen sträcker sig hela ytterväggen upp till taket. Han behöver stanna flera gånger för att hämta kraft och få bort mjölksyran i ben och armar och den dunkande smärtan i käken, som de spräckt. Fortsätter i alla fall varje gång med lika intensiv stegtakt mot de sista meterna upp.
   Utsikten från den cirka femtio meter höga silosen sträcker sig över hela det lilla samhället. Att byn är place-rat i en svacka blir tydligt däruppe när han blickar söderut mot Enköpingshållet. Det är natt, men inte så mörkt att han kan ana den kilometerbreda dalgången med sandåsryggar på bägge sidor. 
   
På taket svalkar Julinattens mjuka kastvindar genom träningsoverallens tunna bomullstyg och med båda armarna utsträckta börjar mjölksyran snart släppa från klättringen. Kroppen känns tyngdlös, som om den vill lätta, fast andningen är häftig.
   För några dagar sedan hade han snuvat döden där nere på marken, fast inte på egen hand. Någon hade kommit i
grevens tid med en kyla och vrede, han för sitt liv inte kan förstå. De hade, bara sådär, dödat dem som ville honom illa.
   Julia, med sin lilla kroppsvolym och utan respekt för sitt eget liv, hade agerat sköld mot de kulor som ven runt om-kring dem. Hade också skrikit för full hals att han är hen-nes pappa. Det berättade Lisa med både stolt och arg röst dagen efter för honom, medan Julia sagt att hon gärna gör det igen, utan att blinka.

Så om någon tror, att ett kriminellt gäng skulle kunna ut-föra något så brutalt som att döda flera stycken för hans skull, utan att kräva något tillbaka, har de ingen aning om nåt. Det var Alf helt övertygad om.
   Han stegar närmare kanten, ser ner mot marken. Polis-avspärrningarna är fortfarande kvar vid huvudgrinden. Den sönderkörda metallgrinden ligger nedmonterad bred-vid. Det kittlar inget i magen, benen viker sig inte. Bara en stark utmattande sömnig känsla sveper in över honom. 
   Han blundar för att känna något.
   Bilder av Ulla, ungdomskärleken, flimrar till på näthinnan. Hon som förlamat honom i omgångar över åren. Nu när de träffats igen för första gången på sjutton år, var hon rädd? Hennes ansikte gick inte att tolka. Hon såg ut som han minns det, fast givetvis äldre, men insåg att han glömt vänstra skrattgropen. Den syntes lite mer än den andra. Något som han tyckt mycket om. Den gav henne karaktär.
   Kommer han någonsin få veta varför och vad som egentligen hände där på efterfesten? Hon gömde sig undan i tron att han velat våldta henne, eller? Nu när han står där är han övertygad om att det inte är på grund av henne han befinner sig femtio meter upp på ett silostak, för han känner absolut ingenting. Det är motsägelsefullt, men känslorna för henne har redan fallit platt till marken.
   Skulle han nu falla lika fort så kommer säkert de flesta försöka att se ett samband, men det sambandet finns inte. Det är bara han själv och hans inre kaos som står däruppe,
ingenting annat.
   Hjärtfrekvensen är fortfarande hög, pulsen dunkar i halsen, men det är inget som bekymrar. Lugnet, vilan i att utsätta sig för svåra val är inget annat än just befriande.
   Han tar ett steg till och känner tårna i löparskorna passera över kanten, klämmer med båda händerna runt det runda räcket. Låter inget hända varken i rörelser eller känslor.

Jag får mest skit när jag mår som bäst. När senare likgiltigheten inför allt kommer som en våt filt, där det mesta känns eljest, då kommer också deras leenden tillbaka. 

   Nu vill jag känna, hur gärna jag vill leva. 
Alla har vi ett val, i varje situation …så? 
Ska min usla impulskontroll styra mig igen?
Kroppen stumnar till. Känslan av tusen nålar
vandrar, slingrande från ryggslutet upp till
nacken och gör att axlarna går ihop mot huvu-det.
Om all energi går åt att klara nästa minut, finns det inget kvar till en morgondag.
   Är det min tur nu?

​

Han lutar överkroppen mer över staketet, med ögonen
stängda. Ljudet av moderns gälla röst tar över för en kort stund. Uppmaningen skär genom luften. Han måste ta kon-troll över sitt liv. Lika snabbt rinner energin ur honom och han stannar upp.
   Någon bil på vägen kör förbi. Han hör, men ser inte efter den. Ingen av gatlyktorna längs den raka vägen genom hela svackan lyser upp mer än just vägbanan.
   Det var meningen att han skulle ut och springa. Det var det han sagt till Lisa och hon hade inte ifrågasatt honom, trots den sena timmen. Det var så han fungerade och alltid fungerat. Han hade verkligen tänkt att springa men samti-digt som porten hemma slog igen blev suget för starkt, tankar som trängt sig på i flera dagar. Inget skulle stoppa honom. Målet var att skrämma sig själv tillbaka hem och gick inte det, så var bara de femtio meter fritt fall ner i asfalten som kunde hjälpa.
   
Mobilen får honom att rycka till. Vibrationerna mot benet tar honom tillbaka till något slags medvetande, minns inte att han hade den med sig. Displayen med Lisas namn lyser upp hans ansikte.
   - Hej älskling. Du får förlåta mig, men du vet att jag kan spåra dig va, utan någon Google-app? 
   Han svarar inte på hennes varma ton, låter henne fort-sätta prata.
   - Vad gör du vid silosen i Heby nu, så här dags? Jag för-står att du vill dit, men snälla du kom hem till oss. Det är sent och vi vill sova.
   Han nickar försiktigt till svar när han hör Julia i bakgrunden. Väl medveten om att de varken ser eller hör honom.
   - Ja, kom pappa.
   - Jag kommer snart.
   Vägen ner går betydligt långsammare. Ändå fundersam över hur lite som behövs för att klättra ner istället för att hoppa. Ett telefonsamtal. Var det så enkelt, eller lyder han bara, instinktivt?
   I dag skulle det i alla fall inte ske, eventuellt inte i morgon heller. Han visste inte säkert, litade inte på sig själv just nu. Impulskontrollen måste bli bättre, det blev han nu än mer varse om.

​

Alf Tietz hade haft en enkel plan, enligt honom inte särskilt svår att följa. Ett av störningsmomenten var de i hans närhet som inte trodde på honom. Det värsta var att de sa det för, att de var oroliga för hans skull, fast de gjorde det bara värre. 
   För under flera månader hade det mesta eskalerat och då bara till det bättre. Medicinintaget var till slut nere på noll. Kroppen fick mer energi, hjärnan fler idéer och känsla av en stark närvaro i allt, det var överväldigande. Planen var helt enkelt att leva ett medicinfritt liv, precis som han gjort i sina unga år.
   Men som I ett enda slag kom svärtan, bokstavligen. En alltför välkänd svärta. Skammen över hur fel han haft driver allt i hans tankar, går helt enkelt inte att tänka bort.
   Att inte kunna sova, eller inte orka vakna. Få energi av det konstanta bruset, eller känna sig bekväm med tystnaden och ensamheten, var för många oförenliga paradoxer. Vem var han om han nu inte kunde hantera ens det minsta lilla, till exempel att tömma postlådan? Om han själv var hemma kunde en sådan sak bli till ett dagsprojekt. 
   Så igen är det svårt att komma ur sängen, prata, äta, fast den här gången känner han ett ansvar mot sin nya familj och när nu den logiska andra vågen av galenskaper sköljer in över dem, måste han fungera. 
Ta tag i sitt liv. 
   Flera människor behöver honom, litar på att han kan samla sig, människor han bryr sig om, till och med älskar.

Alf, Julia och Christian hade träffats fysiskt för första gången för några veckor sedan, som förevändning att de var
grannar i mobilen. En räcka av händelser, under en cirka veckas tid, förde dem närmare varandra. 
   Tillsammans hade mobilgrannarna fått en nära-döden-upplevelse färskt inpräntat i minnet. Är nu på varsitt håll lika övertygade, att inget är över än.
Alla, är absolut införstådda.
   Var allt ändå värt att försvara? De sju millioner kronor som de gömt undan. De var inte ens deras och det är fler än en som vill komma åt de millionerna.
   Han inser att avsaknad av impulskontroll höll på att skicka honom femtio meter ner i asfalten istället för att skydda de som han bryr sig mest om. De kommer att utsatta för fler mordförsök, det är han helt säker på. 
   

​​

​

                             Kapitel 1

               

                   Nätter av mardrömmar
 
Gevärskolven träffar hans högra käkben med sådan kraft att huvudet sträcks bakåt till det yttersta. Ingen del av kroppen hinner förbereda sig. Svingen kommer underifrån, från en person som är kortvuxen, de andra står helt nära och inväntar deras tur att få in nästa stjärnsmäll. Nacken knäcker till, benen tappar balansen och han faller in och ner mot de höga metallportarna. Ljudet rullar runt om silosområdet, men tystnar nästan omgående. Den cirka femtiometer höga byggnaden äter snabbt upp ljudet och så här på natten ser den mer än lovligt stämningsfull ut. 
   Smärtan känns avlägsen, men bedövande. 
   Han vill att det ska ta slut, att de ska ge upp och gå därifrån, tappar medvetandet flera gånger, men ändå inte. Allt känns välbekant, till och med tjatigt, för igen känns regnet inte blött längre. Hur många gånger hade han inte försökt att resa sig upp eller åtminstone tittat upp för att se deras ansikten, kunde han inte räkna till.
   De har misshandlat honom ett tag, skrikit på honom, låtit honom veta att han inte är värd ett skit. Ljuset från portlyktorna och affärsskylten till Granngården bredvid hjälper inte till att se långt. När ansiktet är nedtryckt i den kalla asfal-ten känner han smaken av blod blandat med
regnvattnet och asfalt. Runt honom ser han bara ben, allt bara susar runt.
   Han vet att hon är där, för någonstans bland skuggorna står hon och väntar. Hon kom nyss, han vet inte hur eller varför.
   Längtan hade funnits där så länge, en väntan i över sjutton år. Minns nu att han nyss blivit för-älder till en tonåring och att han snart ska dö-das. 
Vilken jävla röra det blivit, 
   en röra som tränger sig på, 
     som börjar bli alltmer skrämmande.
   Inget känns ändå viktigt, utan mer motsägelsefullt. I ett förvirrat ögonblick så dyker hennes leende ansikte upp framför honom. Det ser ungt ut, som hon är i skolåldern, nu när tankarna ir-rar runt och ilskan bubblar upp. Ungdomskärleken som inte gjorde någon skillnad längre.
  Hur fan kan hon le, när jag ligger utslagen här?

Ljuset från gatlyktorna längre bort tar över och skickar alla de som står och ser på, in i motljus. Några parkerade lastbilar skymmer insynen från vägen, bara grindöppningen visar vad som händer där de är.
   En spark till är på väg mot mellangärdet, skuggan från benet flämtar till innan solarplexus trycks in och luften ur lungorna pressas ut.
   Ska jag dö nu? 
   Livet hade satts i vänteläge, som att vakna och bara vänta på kvällen för att kunna få somna igen.
  Blixtar syns trots de slutna ögonen och när de öppnas färgas synfältet gult och känslan av medvetslöshet träder in.
   Borde jag inte göra det? alltså dö.
Det finns inget som kan hålla mig vid medvetande, men jag är inte död …än. 
   Jag sover och sover. 
Även om jag ibland är vaken så känns det som att kroppen sover. 
  Är det dag eller natt?

Allt är en dröm …han visste det nu, men det spelade ingen roll. Känslan av maktlöshet i slutet av sömnen är lika stor varje gång.

Inget hade kunnat förbereda honom för det här. Inga förmaningar eller goda råd, inga erfarenheter från tidigare. Han hade täckt både ögon och öron för att slippa. Allt hade gått fort och nu såg han ingen annans fel än sitt eget och det är det mest smärtsamma.    
   Hur många gånger hade han inte bett de som är honom nära att dra åt helvete, sagt att de alla både var inkonse-kventa, inkompetenta och fasta i konventionella mönster? Han skulle starta ett nytt liv och det utan mediciner, men nu hade allt fallit ihop, återigen. En kokande, domnande känsla som inte går att hantera, dominerar hans vakna tid, likt spöken.
   Nätter där han legat vaken och stirrat i taket utan att gå upp, hade blivit färre, med Lisa liggande bredvid, utan att veta. Han vet att hon vill visa att hon älskar honom, utan att säga att hon älskar honom. 
   De hade startat en helt ny relation, som ett par, vid sämsta tänkbara tillfälle. Han tänker så ibland, men kastar bort de tankarna när han ser henne, för den energin hon utstrålar behöver han, akut.

Pupillerna anpassade sig, så trots det becksvarta sovrummet kunde han skönja löparkläderna hänga över stolen längre bort. Det drog i honom och i normala fall skulle en timmes löpning göra honom gott, men nu gick det bara inte. Ögonen slöts igen, för att försöka slippa ta den inre diskussionen. Lisa skulle få plocka bort kläderna, så fort hon kom tillbaka. 
   Någonstans förstod han att det här inte håller i längden. Att sova eller bara ligga bort hindren ger mer mörka tan-kar. Han kunde inte prata med dem om det, då skulle de aldrig lämna honom i fred. Lisa och Julia gjorde det de kunde, det visste han. 
   När allt faller fritt, så finns inga ord, bara en önskan om att försvinna någon annanstans. Tanken att lära sig klara av att röra sig runt med stängda ögon, lockar.

Under den senaste veckan har det, trots allt runtomkring, fungerat bättre. Korta telefonmöten med gamla jobbet eller med familjen hade fungerat, plus att medicineringen verkade ha kickat in mer för var dag. Den slutsatsen drog han av de antal leende han fick från Lisa och Julia för var dag som gick, men det viktigaste var att själv känna sig bättre, inte att någon annan sa eller frågade något om det.

För några dagar sedan, oklart vilken dag nu när allt smälter samman, hördes hans mors röst genom sovrumsdörren. Tacksam över att hon den gången hade den självdisciplinen att inte komma in och domdera. Kroppen hade krampat till av den gälla tonen och lamslagit hans rörelser. Obehaget av att behöva konfronteras med sin mor just då, var överväldigande.
   - Han måste ha övervakning dygnet runt nu Lisa, klarar du det? Han kommer att vägra hjälp. Det enda vi kan göra är att lösa av varandra. Jag litar inte på honom, det är värre den här gången. Jag hoppas att hans bror kan ta sig tid och komma.
   Hennes tunna sommarhalmhatt guppade i takt med or-den och hon pekade med solglasögonen försiktigt mot Li-sas axel. Det vågiga gråa håret nådde till axlarna och såg ut att vara nyligen trimmat. Fadern stod likt ett fyrtorn bakom lika glatt sommarklädd och med en danande kul-mage, lät han frugan prata.
   - Ja, jag är här hela tiden Rita, absolut. Var är Julia? 
   Lisa ler åt deras uppsluppna humör.
   - Hon är ute någonstans. Vi släppte av henne vid parken. Hon skulle träffa någon vän, säger fadern.

Förvånande nog brydde sig inte Alf om den lukt som häng-de runt hela sovrummet, ingrott i sängkläder och allt av tyg som fanns därinne. En blandning av instängdhet och svett. Det var dags att byta till andra lakan och örngott, dags att ta sig en dusch. Det var också tid för Lisa att göra det klart för honom. Det var bara i den delen av lägenheten där all städning var eftersatt.
   Lisa låg ibland sked bakom honom under det varma duntäcket, med kläderna på. Kände hur kalla hennes fingrar var mot hans sängvarma rygg. 
   Den här gången var det förmiddag, hon hade öppnat de täta rullgardinerna några millimeter för att kunna röra sig i lättare rummet. Oroligt försökte hon låta det ta sin tid, locka honom att börja prata, men han ville allt som oftast inte. 
   De är inne på tredje veckan och människor runt omkring började att bli otåliga, det började bli ohållbart. Flera nät-ter hade hon masserat honom till söms och när han vaknat upp mitt i natten, suttit uppe vid köksbordet eller i vardagsrummet. Hon hade varit med honom, bara suttit bredvid oftast helt tyst, de stunder hon inte arbetat inne i arbetsrummet. Hon hade varit envis, fast han varje gång bett henne att gå och lägga sig hade hon tyst protesterat, stannat kvar.

Alf hade genomgått en omänsklig cirkus under två veckor där han inte kunnat bromsa in och utsatt sig själv och andra för fara, utan att i stunden egentligen förstå något av det, det var hon säker på.
   De saker han nyligen upplevt var mestadels hennes verk. Det var hon som gett honom idén att kontakta sina mobil-grannar utan att berätta att det var hon som iscensatt allt. 
   Det skulle bli en fin överraskning att han skulle få träffa sin okända dotter, plus att en av hennes kunder behövde hjälp, ett uppdrag som var klippt och skuret för Alf. Hon hade varit säker på att han skulle gilla det, hon kände ho-nom tillräckligt mycket för att genomföra det, fast det så här efteråt såklart blivit fel.     
   Båda mobilgrannarna var precis då under en stor psykisk press och hon tyckte det var ett perfekt tillfälle. Ingen av de tre visste vad de gav sig in på. Till en början gick det för enkelt, men spårade snabbt ur. 
   Hon hoppas att Alf fortsätter vara lika förlåtande över hennes tilltag och inte använder allt det dåliga som hänt, emot henne. De sakerna hade hon inte kunnat förutspå.
   Lisa vet och tror att om han kan acceptera och medicinera sig rätt, först då kanske hon och hans nyfunna dotter får in honom på rätt spår. 
   Hon vet att Alf är den rätta personen för henne. Han är den enda som skulle klara av att passa in och acceptera den hon är i sin yrkesroll. De har blivit hårt sammansvetsade genom åren och hon ser ingen annan som smälter in bättre in i hennes liv. 
   Det här är ingen flirt, ingen de båda flyktigt träffat på ett hak. Hon vet att det är lätt att ignorera magkänslan, men det här ville hon. Kraschar det så får det vara så. Nu var det bara att få Alf att förstå detsamma.
   En sak är dock förlösande och det är att hon kan säga till honom att hon älskar honom, utan att det knyter sig och det var bara för några veckor sedan som det hände för första gången.

För en vecka sedan svarade han, i mörkret kunde hon svagt fast tydligt höra;
   - Jag förtjänar dig inte, och jag vet inte hur …Jag är nästan alltid fel. Jag vet inte hur man ska uppföra sig, trampar på människor när jag bara vill göra rätt. När jag kommer in i ett rum med andra kan jag nästan omedelbart känna att jag måste bevisa varför jag har rätt att vara där. När jag är inne i ett stim har jag svårare att lyssna, då känner jag mig än mer felplacerad och måste då hävda min existens än mer. Det är lätt att det går överstyr mot dem som jag vet har fel.
   Än fanns inte den sarkastiska skarpa tonen i Alfs röst. Nej, oftast var det en tung ton av ånger och självförakt de gånger de pratade om vad som hänt. Hon längtade efter den Alf som låter sarkastisk eller till och med otrevlig, fast utan att själv förstå det.
   
Rummet är nu återigen nästan helt svart och några dygn har ytterligare passerat. Sängen suger tag i allt och all energi, som innan kraschen funnits där, men nu är som bortblåst. Men, lite mer för var dag, kommer vardagen tillbaka, den måste det. I det här tillståndet ansåg han själv inte kunna stå ut i länge till. I den ständiga bergodalbana mellan hopp och total meningslöshet gömde han sig i och hoppades på att det inte var allt för tydligt i vaket tillstånd, tillsammans med Julia och Lisa.

   I vakuumet innan han vaknar står hon vid sängkanten i sönderslitna kläder med en pistol som hon viftar runt med. Håret upprivet, huden svettblank och ansiktet smutsigt. Kroppen gungar för att kompensera den dåliga balansen, en karaktär som är långt ifrån originalet.
   Hon hulkar ett kort felplacerat skratt mellan tårarna.
   - Kommer vi att fixa det här? Kommer vår relation att klara all den här brokiga början? Ser du mig fortfarande som den billiga horan, eller det smarta kexet som kan ta fram de uppgifter du behöver och inte den varma omtänksamma kvinna som kan ta hand om dig och vår framtida familj? Jag har sett dig länge, haft varma känslor för dig länge, men din personlighet har fått mig att backa, rädd för att du ska skratta bort allt och lämna mig.
   Hon tar upp pistolen och riktar med båda armarna mynningen mot hans huvud. Hon snyftar till, drar en hand över de tårade kinderna.
   - Så nu frågar jag dig. Vill du ha mig eller Ulla? Får jag fel svar så skjuter jag fan i mig skallen av dig.